Ute skiner solen

och fågelsången ackompanjerar

solens varma strålar,

med den spirande grönskan

och de späda blommornas prakt.

Våren står i sin fulla skrud,

med så mycket hopp om livet,

och så många löften om bättre tider...

Men hos mig,

där mörkret bor,

blir solstrålarna en örfil

och en förolämpning.

Solen drar mig ännu längre in i mörkret,

där sorgen bor och hoppet om livet

nästan är borta.

Jag drar mig undan likt ett skadat djur,

längre och längre in i mörkret

och tryggheten.

Andra inlägg