Till den gåtfulla

Till dig, som varit för stark för länge. Du är klippan som någon kan lita på eller luta sig mot, men ännu viktigare, är att du alltid först litar på dig själv. För att du är en krigare. Och hemligheten är att du har gått igenom det värsta och du är fortfarande här. Du står fortfarande. 

Du har varit modig så många gånger. För det har alltid varit ditt enda alternativ i livet. Du har stått upp mot allt som skrämt dig och du har konfronterat det.  Men du är rädd nu, för du vill inte längre vara ensam. För att du inte vill vara din egen klippa för alltid. Du behöver en annan person att vara det åt dig, vad du är för andra. Inte för att det är en viktig sak i ditt liv, men för att det skulle vara mycket lättare och mycket trevligare att gå igenom livet med någon som förstår dig.

Du har också väldigt svårt att gråta, inte för att du inte är ledsen utan för att smärtan är så gastkramande, så att du inte vågar stanna upp, i rädsla för att inte kunna resa dig upp igen. Du har varit stark alldeles för länge... 

Du har alltid hållit alla om ryggen och du har räddat alla utom dig själv, för i dina ögon är du mycket självkritisk och du anser dig inte värd räddning. Oavsett vem som knackat på din dörr, så har du givit tröst, skydd och hjälp. Och oavsett hur många människor som behövt dig, har du alltid funnit ett sätt att möta deras behov och finnas för dem. Du är stark som få och du är den som folk kommer till när de behöver någon stark. Men det är alltid detsamma, när du är sårad och skadad, finns ingen där för dig. 

Du letar inte efter en nobel riddare och du letar inte efter någon som skall rädda dig.  Du letar inte efter någon som skall lösa dina problem och du förväntar dig inte någonting från andra eftersom du vet bättre. 

För du letar efter ditt eget svärd, du letar efter verktyg som skall bekämpa dina egna strider. Du försöker alltid växa för att kunna ta hand om dig själv.

Sanningen är, att livet aldrig varit lätt för dig. Du var aldrig den som fick något lätt, utan livet har alltid varit en kamp för dig. 

Du blir trött på att hela tiden vara stark. Du blir trött på att människor alltid förväntar sig sig något av dig, trött på att människor ständigt tar men aldrig ger. Och ändock går du upp varje morgon med ett leende på läpparna och du stiger ur sängen varje morgon modigare än dagen innan. Det är ditt sätt att säga till livet: "Jag är redo, vad du än har till mig, för jag lever och jag andas"

En gång i tiden var du desperat i ditt sökande efter kärleken, du fann den men livet och smärtan kom emellan. Så du hittade det värdet som du söker i dig själv istället. Du är mer än tillräckligt bra och du är värdig på egen hand. Du är en av de människor som inte föddes halv utan hel, du behöver inte en annan människas bekräftelse för att bli hel. Men denna insikt tog lång tid.

Även när livet slår dig hårt, när du faller ner till den punkt att du inte kan gå längre, när varannan person skulle ge upp om livet och allt annat..... Så står du stadigt och får andra människor att undra hur du fortfarande ler.

Du gör det som kallas "vad jag vill ha" och du bygger en fast grund av tegelstenarna som kastas på dig. 

För det är okej att du faller och att du förlorar. För du reser dig alltid likt Fenix ur askan.

Andra inlägg

• Flickan på fotografiet
• Skadad
• Blöder
• Jag fann mig själv
• Kommunicera
• Att vara empat
• Kärleken som aldrig fanns
• Om jag kunde
• Mamma du saknas mig
• Sanningen