Jag ser det klart nu

Jag har alltid känt mig som en åskådare, som bara ser när den andra lever. Har alltid känt mig som en främmande fågel som aldrig riktigt hört hemma någonstans. Desperat att höra hemma i ett sammanhang, men aldrig kommit in.

Så vilsen, så ensam och tragisk. Min mask har jag burit så länge jag kan minnas, för kände att jag aldrig passade in i något sammanhang.

Har alltid varit på flykt från den som fanns där bakom. Kände att ingen någonsin skulle stå ut med att se mitt sanna jag, mitt fula ansikte.

Jag blev ingen, bara ett falskt skal, ihålig och tom. När sanningen slog omkull mig, var det försent att ta bort den. För den förhatliga masken hade vuxit fast.

Andra inlägg

• Flickan på fotografiet
• Skadad
• Blöder
• Jag fann mig själv
• Kommunicera
• Att vara empat
• Kärleken som aldrig fanns
• Om jag kunde
• Mamma du saknas mig
• Sanningen