Jag förstår det så tydligt nu,
att det alltid varit min väg
och mitt öde
att vara ensam
Ensam med mina tankar
och min ångest
såren som inte slutar blöda
och tankarna som förirrar
För jag är allt det,
som ingen kan ana
bakom min lugna yta
För alla talar om min styrka
och jag är så trött på
att tvingas iklä mig någon
som jag aldrig varit
Sanningen är,
att ni alla har känt någon
som aldrig funnits